Eva Tjörnebo & Viskompaniet - Min utvalda vän
Visst är det en obotligt romantisk tanke. Men jag tror i alla fall att det var bättre förr med livsglädjen,
när man ännu sjöng och spelade i hemmen. När farfar tog fram fiolen eller sjöng en polsktrall och stampade takten till dans.
Eller när gammelmoster sjöng en visa som varnade för svekfulla gossars löften.
Visst var det ett hårt liv med brännvin som tröst och otur i kärlek då också och sjömän som drunknade och många fattiga som emigrerade och aldrig återsåg sitt hemland.
Men vilken skatt av visor det finns från denna tid. Och tur att det finns de som letar i arkiven och lyssnar på de gamla som ännu lever och kan föra traditionen vidare.
Två grupper ifrån Sörmland har nu ungefär samtidigt kommit med var sin skiva. För Eva Tjörnebo och Viskompaniet från Nyköping är det den fjärde och för sånggruppen Irmelin från Gnesta är det den andra.
Båda är mycket bra, men det är Eva Tjörnebo och de fyra musikerna som mest vunnit mitt hjärta. De bjuder på en sådan omväxling i tid och rum och stil att det aldrig blir långtråkigt.
Och nästan alla spår fastnar direkt i huvudet, allra mest kanske låtarna med röj och humor: om rallaren, om suparkamraterna, om sjömännen som lägger ut eller gubben som hunsades av sin kärring.
Det hörs hur Eva Tjörnebo är smittande glad att få berätta dessa gamla historier. Men hennes röst fylls också av medkänsla med de olyckliga eller övergivna och har ärligheten för den trofast väntande kärleken.
Runt henne hörs gammaldags nyckelharpor, mungiga och säckpipa surra och brumma men också klämkäcka eller sentimentala dragspel, cittra, gitarr och mandolin.
Härligt!