Eva Tjörnebo & Viskompaniet - 10-årsjubileum på Culturum
Fullsatt i Culturum för visor och folkmusik. Det var det i går kväll.
Och det tror jag blir ett svårslaget rekord för artister i denna genre.
Men roligt måste det vara med denna respons för dem som uppträdde.
Och riktigt roligt hade vi också i den stora publiken och belönades med fem extranummer.
Egentligen är denna uppskattning inte alls konstig. Eva Tjörnebo och Viskompaniet har hållit
på i tio år och på den tiden sjungit och spelat sig rakt in i många människors hjärtan.
Det finns uppenbarligen ett stort behov av någon som sjunger och berättar om hur
det var förr i tiden i byar och städer, om sorger och glädjeämnen för pigor och drängar.
Och som gör det till de oemotståndligt känslosamma melodierna i moll eller till de dansant klämmiga.
Som bjuder på variation alltså. Som älskar det de gör. Och som har humor och sprider glädje.
Just det här sista måste bli det starkaste minnet från i går kväll.
Eva Tjörnebo var då alldeles extra glad, rent av sprallig och uppsluppen och spred en sådan sångglädje
att det torde kunna ersätta åtskilliga lyckopiller i det begynnande höstrusket.
Visst sjöng hon också med sin innerligaste röst, den som finns så fint bevarad på den första skivan från 1994,
flera av de allvarliga sånger hon gjort till sina.Förstås.
För utan sorgen får glädjen ingen sann mening.
Och jag vet ingen som sjunger så vackert om den spirande kärleken och tron på en gemensam ljus framtid,
som i friarvisan till lilla Anna. Eller i visan om solen på fönsterrutan.
Men i går blev det ändå lite mer än vanligt av de folkligt mustiga skrönorna om kärringen
som spöade sin man och söp upp hans lön och ändå gick i kyrkan på söndan.
Eller om gumman som med glädje såg att gubben ramla ner från taket och slog ihjäl sig.
Eller om skåningars skryt med att kunna dricka sju likadana pileknäckare till, alltså rom och madeira blandat.
Eller de skånska beväringarnas marschvisa om väntande ost och bröd och brännevin och sedan sova på flickans arm. Hm, hm.
Lite extra drag i rösten tyckte jag mig också märka i går, vilket ju passade utmärkt,
likaså en avslappnad publikkontakt och övertygande frimodighet i timingen när det skulle bära sta med en och annan fräckis.
Schwung var det över musiken. Femton instrument fanns uppställda på scenen så det blev variation på klangerna.
Gärna minns jag tre nyckelharpor tätt tillsammans och duetten på mandoliner. Mungigan spred folklig mustighet, den ensamma gitarren passade för de stillsamma visorna.
Solist framför andra blev Torbjörn Näsbom med en otrolig djävulspolska på omstämd fiol och med ett vackert vatteninspirerat stycke på nyckelharpa.
Mats Andersson förenade livets allvar med polskans glidningar på sin vackra klarinett, och Per Furå besjöng den svenska sommaren på vältämjd säckpipa.
Och Inge Henriksson var överdådig på dragspel, speciellt det där lilla spelglada enradiga.