Eva Tjörnebo & Viskompaniet - Åkerö Kulturfestival
Uppskattat framträdande med visor på Åkerö
Åkerö Kulturfestival har i år slagit nya publikrekord och till de flesta konserter och föreläsningar har biljetterna sålt slut och väntelistor upprättats.
I fredags stod musik ur den svenska visfloran på programmet. Ett mycket uppskattat framträdande av Eva Tjörnebo & Viskompaniet visar att folkmusik och visor börjar få det anseende som detsamma är berättigat.
Inramningen i det klassiskt vackra rokokoslottet, en kunnig publik och, framförallt, det sparsmakade framförandet av ett spelsuget Viskompaniet, gav fredagseftermiddagen en air av kulthändelse. Det bjöds en bukett av mer eller mindre kända svenska visor.
Förankring i unga åldrar
Som vissamlare gör Eva Tjörnebo en gigantisk kulturinsats. Viktig - inte bara för att hitta och dokumentera - utan till yttermera visso för att levandehålla och placera dessa tidsdokument i nutiden.
Visor och skillingryck som muntligen fördes vidare från generation till generation under många hundra år har svårt att hävda sig i det eterburna masskulturlandskapet där musik allt oftare har en bäst före datum. Det känns tryggt att arvet förvaltas och att det nu finns en förankring även nedåt i åldrarna, inte minst av artister som Sofia Karlsson och Håkan Hellström, den senare som ivrigt propagerar för Evert Taubes viskonst.
Brinnande etusiasm
Eva Tjörnebo och medlemmarna i Viskompaniet gräver lite djupare än "bara" till Dan Andersson och Evert Taube. De hittar visor som berättar om rallarlivet, emigrantvisor och visor om separationsångest vid statarlivets uppbrottstider. Allt framfört med ett förtjusande lugn och i ett behagligt tempo som ger utrymme för deras speciella lågmälda humor.
Konserten inleddes med titelspåret från nya CD:n Min utvalda vän. Sättningen kanske beskriver ljudbilden: Mandolin, bas, gitarr och dragspel varvades med flöjt och cittra. Allt spelat sparsamt och spartanskt för att inte överrösta Tjörnebos sång. Det är berättelserna som är viktiga. Ett allvar som inte känns tungt utan paradoxalt nog ger en lätthet över musiken.
Det är lätt att ta till ett superlativ som "förtjusande" när man ska beskriva Eva Tjörnebo som scenartist. Hon sprudlar av återhållen extas som är svår att motstå. En person som verkligen brinner för det hon gör. Och hon gör det bra. I en visa framförd a capella, får hon håren att resa sig på underarmarna. Det är tidsresa som förflyttar åhöraren till en annan era. En tid när sång var uttrycksmedel och utlopp för känslor. En slags flykt från vardagslivets vedermödor.
En annan a capella insats stod Kjell Landström för: Bröderna Bergströms Begravningsbyrå får väl räknas som en klassiker. Skarpt att memorera alla oräkneliga antal verser i den vindlande berättelsen.
Lite präktigt
Ja. Det är svårt att inte tycka om Eva Tjörnebo & Viskompaniet. De lite speciellt skorrande r:n och den allmänna musikaliteten. Instrumenteringen med nyckelharpor, svensk säckpipa, mungiga, cittra och durdragspel. Allt bidrar till helheten av stabil "braighet".
Invändningar? Nja; det kan kännas lite väl präktigt ibland. Som om man skulle vilja släppa loss den där lille speldjävulen som verkar sitta på lur bakom varje musikers öra. Men han kanske kommer fram lite senare på kvällen.